När man som 16-åring i början av 70-talet drömde om en motorcykel så var det framför allt något japanskt som hägrade. Zündapp var visserligen både populära och hade bra prestanda, men de japanska hojarna stack ut med fräck design, snyggt detaljarbete och lite förfinad teknik. Det var väl inte alltid ny teknik man presenterade, men man förfinade den och gick ett steg längre. Sedan fanns ju andra märken på marknaden som t.ex. MotoGuzzi, Monark och Puch men ingen av dessa intresserade mig särskilt mycket. Drömmen var ju en Yamaha 125:a, eller möjligen en Honda 125:a som imponerade med sin elstart och sitt "fyrtaktsmuller". Kawasaki hade vid den tidpunkten bara en liten 90-kubikare och ingen riktig landsvägs 125:a. Sedan fanns Suzuki med sin T-125 Stinger, en lite speciell hoj tyckte jag redan då. En god vän som jag åkte med en del på den tiden skaffade just en sådan. Den var röd och i väldigt fint skick. Den var speciell med sin långa smala tank och sadel, med sin platta motor med cylindrarna pekandes framåt och med sitt upplagda avgassystem. Och med sitt speciella pluttrande avgasljud. Den var däremot inte speciellt snabb och med min trimmade Zündapp KS100 hade jag inga problem att hänga med honom, snarare var det han som hade problem att hänga med mig.
Vissa saker tar det lång tid att vänja sig vid och börja tycka om. Så var det för mig med Suzuki T-125 Stinger, jag gillade den inte särskilt mycket på 70-talet men drygt 20 år senare tyckte jag den var riktigt läcker! Letade därför efter en sådan och hade turen att hitta en fin och snyggt iordningställd sådan av 1971 års modell..
Den observante ser att instrumenten sitter för högt monterade. Det är något som jag skall åtgärda.
Det enda som inte är original är brytarlocket, det saknar jag. Tacksamt för tips om vart jag kan hitta ett. Idag tycker jag att T-125 Stinger är hur läcker som helst. Skulle gärna ha en till, men då i den tuffa giftgröna färgen "Pop-Green".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar