En 750cc tillkommer

Året var 2000 och bland de MC-tidningar man läste så förekom en hel del utländska sådana. Vid ett tillfälle fick jag i en engelsk tidning syn på en annons på en hoj som intresserade mig. Ringde säljaren och pratade en stund om hojen. Efter samtalet fortsatte jag läsa tidningen och hittade ytterligare en intressant annons, med samma säljare... Nytt samtal igen för att få veta mer även om denna motorcykel. Det hela slutade med att vi kom överens om att jag köper båda två. Säljaren lovade ordna med förpackning av dessa så att en speditör kunde hämta upp dem med lastbil för vidare transport hem till mig.
Det gick ett par veckor och till slut kom ett par lådor med motorcyklarna i. Den ena, som är en väldigt speciell motorcykel, kommer jag återkomma till senare. Den andra var en Suzuki GT750 från 1976, en årsmodell som inte är så vanlig här i Sverige.

Suzukin visade sig vara i ett bra skick, vilket inte alltid är så vanligt när det gäller hojar från de brittiska öarna. Den var utrustad med gjutna aluminium-fälgar, hålborrade skivor fram och kromade expansionskammare och såg ganska bra ut. Sadeln var ny, men av senare tillverkning som tyvärr saknar kromlisten i nederkant.

Suzuki GT750 är en mycket trevlig motorcykel tycker jag, oavsett vilken årsmodell det handlar om. Tyvärr har denna blivit stående och jag har ännu ej hunnit med att registreringsbesiktiga den. Men tids nog blir det av, så att man får komma ut och njuta av sången ur de tre piporna.

En 1000cc tillkommer

Trots att jag hade andra sporthojar och åkte med så saknade jag ändå den speciella känslan som en italiensk V-twin ger. Den Ducati ST4 jag haft förut fanns kvar i minnet och det var en mycket trevlig hoj. Nu fanns ju även ST4S som hade fått den fyrventilade 996-motorn med allt vad det innebär i form av mer kraft och prestanda. Började leta i annonser efter en sådan, men upptäckte ganska snabbt att dom inte fanns till salu särskilt ofta. Det blev till att börja kolla annonser utomlands och framför allt i Tyskland. Efter en tid fann jag en Tyskland som verkade vara fin och välskött. Nu slumpade det sig så att jag skulle bila ner till München för att besöka den stora internationella MC-mässan Intermot de närmsta dagarna, så jag beslöt att försöka hinna förbi och kolla på Ducatin också. Sagt och gjort, väl nere i Tyskland så letade jag rätt på orten där Ducatin fanns och träffade säljaren som visade sig vara en trevlig läkare med stort intresse för just Ducati. Kollade på hojen och provkörde den en kort bit. Den var precis så fin som en hoj med endast 860 mil på mätaren ska vara om den är riktigt väl omhändertagen. Det slutade med att jag betalade handpenning och fortsatte sedan ner till München för att beskåda alla nya läckra motorcyklar och tillbehör.

Väl hemma igen så betalade jag resten och kom överens om att säljaren skulle ordna med en låda att förpacka motorcykeln i och sedan skicka den med lastbil till mig. Det blev en tid av väntan, men till slut kom den i alla fall.

Ducatin hade den i mitt tycke väldigt läckra sidenmatta gråa lackeringen. ST4S har som standard Öhlins-dämpare bak, kolfiberhugger och Marchesini-fälgar m.m. Det här är en riktigt trevlig maskin med kapacitet för såväl sportig och inspirerad körning som för långturer med passagerare och packning.

Ducati ST4S är en fantastiskt trevlig motorcykel som jag mycket gärna skulle vilja ha igen.

En 250cc till...

Eftersom jag drabbats av trippel-febern redan för länge sedan så hade det hunnit bli några tripplar i samlingen, men det fanns plats för fler. Så när jag fick syn på en fin KH-250 från 1976 som stod en bit norrut i Sverige så kunde jag inte låta bli att bli lockad. Dom små tripplarna är ju riktigt läckra och den här färgkombinationen tyckte jag dessutom var riktigt snygg. Det slutade med att jag köpte den osedd och fick den levererad till mig med lastbil. Det var med viss spänning man stod utanför lastbilen när den kom och undrade vad som skulle lastas av. En sak jag lärt mig är att folks uppfattning om vad som är fint och fräscht kan skilja sig väldigt åt. Nu visade det sig att säljaren hade en bra uppfattning om detta och hojen såg riktigt fin ut. Möjligtvis med undantag från det hemska varselljuset som satt monterat under strålkastaren. En relik från den tiden på 70-talet då varselljushysterin gick som en löpeld genom landet. Den blir det till att plocka bort i alla fall.

Dessa 250-kubikare känns som "stora" små hojar. Effektmässigt är de inga raketer i jämförelse med större hojar. Men i storlek och bekvämlighet så känns dom ganska stora och "fullvuxna". En klart undervärderad modell tycker jag.

En 500cc tillkommer

När väl affären med den hett efterlängtade purple-lackade Kawasaki 750 H2C var klar och hojen hade fraktats hem till min gode vän i Californien, där den nu stod i tryggt förvar, så började tankarna snurra kring nästa "önskehoj". Efter en kort tid kontaktade jag honom och sa: nu när jag äntligen har den här fina 750:an så är det en annan hoj som står allra högst på önskelistan och som jag verkligen skulle vilja få tag i. Vad för hoj undrade han? Jo, jag skulle vilja få tag i en Kawasaki H1 500 från 1972, med den läckra lackeringen i apelsinorange kulör. Han svarade: Peter, du kommer inte att tro mig, men det står en sådan i mitt garage! Va??? Varför då?
Min kompis förklarade att tack vare att han hade gått med i en Kawasaki Trippel-klubb, för att ordna med affären kring min 750 H2C, så fick han medlemstidningar m.m. med posten. Han hade läst dessa tidningar och helt enkelt blivit lite inspirerad och sugen. Sedan hade han en sådan tur att han fick nys om denna 500 och helt enkelt gick köpte den. Vilket sammanträffande! Det fantastiska var också att denna hoj var helt och hållet original och ej hade gått mer än ca. 300 mil totalt! Gissa om jag var sugen på den :-) Den var dock inte till salu utan han skulle ha den och åka lite med.
Nu var det år 2000 och vi stod i Frihamnen och lastade ur deras flyttcontainer efter hemkomsten till Sverige. Min purple 750 hade jag redan rullat ut i solljuset och beundrat ur alla vinklar, men kvar längst inne i containern stod en annan 2-hjuling... den apelsinorangea 500:an! Den var ju hur snygg som helst. En oerhört läcker hoj tycker jag. Vi lastade våra hojar och åkte hemåt. Innan vi skildes åt så sa jag åt min kompis att om han någon gång får för sig att sälja 500:an så måste han ringa mig.
Tiden gick och det år som min kompis med familj skulle tillbringa i Sverige började lida mot sitt slut. Så en dag ringde han mig och undrade om jag fortfarande var intresserad av 500:an! Svaret var ju ganska givet :-) Så blev jag äntligen med en apelsinorange Kawasaki 500 -72:a!

Just årsmodell 1972 har förutom sin läckra lackering även en en skön kombination av gammalt och nytt. Den har fått skivbroms fram, lackad skärm och de nya instrumenten som ser ut som 750:ans, samtidigt som den saknar ankstjärt bak och har en traditionell bakskärm (om än lackerad), bakljus och sadel. En riktig karamell tycker jag.

Den här modellen har sannolikt inte sålts i så många exemplar här i landet och det var inte ofta man såg dem ens på den tiden. Men jag har ett speciellt minne kring just den här modellen och det är från ett reportage i en svensk MC-tidning i början av 70-talet. Artikeln handlar om den stora Elefantentreffen som går av stapeln i januari, mitt i smällkalla vintern, på Nürburgring i Tyskland. På en bild bland diverse touringutrustade motorcyklar står en Kawasaki 500 -72:a! Troligen inte den bästa touringhojen vintertid, men sannolikt med en väldigt entusiastisk förare. Den bilden glömmer jag inte.

Om jag skulle välja den snyggaste årsmodellen bland Kawasaki´s 500-tripplar så blir det denna, tätt följd av den vita från 1969. Men i grunden är alla egentligen lika läckra :-)

Numera registreringsbesiktigad och godkänd! Även första provturen blev mer än väl godkänd 😊.

En 1000cc tillkommer

Den mycket trevliga Ducati ST4:an som jag haft tidigare hade satt sina spår och givit mig mersmak för italienska hojar, i synnerhet V-twinnar. Sugen som jag var började jag titta runt lite på marknaden för att se vad för trevligt som fanns. Fick ganska snart ögonen på en hoj som jag tyckte såg väldigt fin ut, men det var ingen Ducati. Hojen det handlade om heter Aprilia SL1000 Falco. Varför inte prova något nytt? Hade turen att hitta en av årsmodell 2000 i fint skick, där säljaren dessutom var sugen på att ta min vinterbil i byte. Så en tidig vårdag for jag med bilen till Örebro för ett möte där och byte av fordon. Hojen hade bara gått några hundra mil och var i toppskick, så det blev affär och efter en stund bar det av hemåt med nyförvärvet.

Falcon var en mycket trevlig hoj som jag trivdes bra med, i synnerhet på kurviga vägar där den var riktigt kul att slänga runt med. Blev någon tur ner till Sviestad och Classic Racing också. En skön hoj även på motorvägen. Falcon anses av många som en udda hoj. Kanske är den det, men det är en i mitt tycke snygg hoj med väldigt trevliga köregenskaper och härlig motor.

En 1200cc tillkommer

Även om jag redan hade några hojar som hade både utseende och prestanda som räckte till så var jag ändå lite intresserad av att prova något av det värsta som fanns just då. De hojar som tävlade om titeln "världens snabbaste gathoj" i början av 2000-talet var Suzuki GSX1300R Hayabusa och Kawasaki ZX12R. Båda hade effekter på närmare 200hk och toppfarter på i runda slängar 300km/h, med andra ord rätt så vassa maskiner.
Även om jag är en stor Suzuki-entusiast och Hayabusan troligen också är den snabbaste av de två, så kunde jag inte med utseendet på den. Jag tycker helt enkelt att Hayabusan är makalöst ful, men utseendet är en eftergift för de extrema aerodynamiska formerna som krävs för att nå dessa toppfarter. Det blev alltså en Kawasaki ZX12R. Beställde hojen från MC Huset i Malmö och fick den uppfraktad med lastbil till Stockholm. Det var spännande att mottaga denna "best" och för första gången starta upp den.

Till en början blev det lite lugna turer för att köra in motorn på bästa sätt. Prestandan fick jag vänta med att känna på, men man kände ganska snart att motorn hade ett fint vrid och man behövde inte växla ner för att få fart på den vid omkörningar. Körställningen var riktigt bekväm och det kändes att hojen är byggd för "fullvuxna".

Efter en tid kunde tempot skruvas upp något och det blev lite roligare att ge sig ut på favoritvägarna för att känna på hojen lite. ZX12R är ingen lättviktare direkt, så den slänger man inte runt i kurvorna som en Suzuki GSXR750 precis. Men den är stadig som tåget, något som jag blev väldigt imponerad av.

Även Kawasaki har fått jobba med aerodynamiken för att få ZX12R så snabb som möjligt. Jag tycker den är betydligt snyggare än Hayabusan, men hade önskat att den hade en snyggare framskärm än den som nu sitter där. Senare årsmodeller fick faktiskt en som såg betydligt bättre ut. Motorn går otroligt tyst och drar jämnt från låga varv ända upp i topp. Toppfarten testade jag aldrig, men jag körde tillräckligt fort för att passera tidigare rekord och för att känna att den kändes väldigt stadig även i högre farter.

Kawasaki ZX12R var en mycket trevlig bekantskap, men efter några år sålde jag den. Det är en hoj som jag minns på ett positivt sätt, trots den fula framskärmen... Men jag minns den också för att jag aldrig haft en hoj med så knöligt monterat batteri! För att få fram batteriet måste man montera bort tankskalet, sadeln och en lucka i ramen. Inte så enkelt gjort om man vill komma åt med ett par laddningskablar.

En 750cc till tillkommer - efter lång väntan

Man kan väl utan att överdriva alltför mycket säga att jag gillar gamla tvåtaktare. Suzukis maskiner ligger mig varmt om hjärtat, men även Kawasakis tripplar gillar jag skarpt. Efter en tid hade jag lyckats förse mig med alla storlekar av de trecylindriga maskinerna som Kawasaki producerat - 250, 350, 400, 500 och 750cc. Härliga maskiner allihop! De hojar jag har är alla sådana som sålts på den svenska marknaden, men jag visste att det fanns mer ute i världen som aldrig sålts här hemma. Den lilla 250-kubikaren, som jag tror var den sista trippeln som såldes i Sverige, slutade säljas 1978. Den producerades fortfarande 1980 och såldes på andra marknader, troligen den trippel som levde längst. Den fantastiska 750:an slutade säljas i och med 1974 års modell på den svenska marknaden och vi fick aldrig se den supersnygga 750 H2C som kom 1975. Den såldes dock på ett flertal andra marknader. Den hade en smäckrare tank än föregångaren och såg mer harmonisk ut i linjerna, tycker jag. Den såldes huvudsakligen i en brunröd färgnyans, MEN den fanns även i en begränsad upplaga i den hett eftertraktade färgen "Purple". Så vitt jag förstått var den färgen endast ämnad för ett fåtal marknader, däribland USA. Jag hade sett ett antal bilder på denna och visste nu vad jag ville ha.

Nu började en tid med sökningar på nätet och ganska snart insåg jag att chanserna att hitta en i Europa var mycket små. Började söka i USA där man ibland kunde se någon till salu, men de som fanns såldes oftast på direkten. Just 750 H2C Purple står högt i kurs och många har som högsta önskan att få tag i en sådan. Än en gång tog jag kontakt med min gode vän i Californien och bad honom hålla utkik för min räkning efter en sådan. Det tog en tid, men till slut hittade han en som var till salu. Dessvärre fanns den på andra sidan USA, på östkusten. Lyckades få bilder på den och en beskrivning som jag tyckte lät bra, så jag bad honom göra upp affären och ordna med transport till Sverige. Men, när säljaren fick veta att den skulle gå på export så vägrade han sälja den - hojen skulle stanna i USA! Denna form av "lokalpatriotism" har jag stött på i andra sammanhang också, vad göra....?

Min kompis kom dock på en lösning. Han gick med i en trippel-klubb och med sitt medlemsnummer där kunde han styrka hur "seriös" trippel-entusiast han var, samt be säljaren av purple-hojen att skicka den till Californien där han skulle ha den. Säljaren gick på detta och hojen skeppades till min kompis. På det sättet vart det ju en fördyrande transport över hela USA, men det fick det vara värt. Jag hade redan väntat länge på att få allt detta att gå i lås och nu följde ytterligare väntan innan jag skulle få hem hojen. Den fick stå hos min kompis en tid i avvaktan på att dom skulle flytta till Sverige för ett år. På det sättet kunde den åka med i deras container.

Så en dag år 2000 så kom äntligen deras container till Sverige och vi åkte ut för att tömma den på innehållet. Gissa om man var nyfiken :-) Långt därinne bakom bil och annat bråte stod den lila pärlan! Äntligen.

Sannolikt är det här den första Kawasaki 750 H2C "Purple" som kommit till Sverige och det är dessutom en äkta "Purple". Då denna lackering är så omtyckt och eftertraktad så målar många helt enkelt om sina annars brun-röda hojar i denna färg. Idag tror jag det kommit in åtminstone en till, men någon dussinhoj lär detta aldrig bli.

                                            Det här är sannolikt den sida de flesta får se av denna hoj!

Containern som denna fina H2:a kom med innehöll också något annat mycket intressant, men det skall jag återkomma till längre fram :-)

En 125cc tillkommer

När man som 16-åring i början av 70-talet drömde om en motorcykel så var det framför allt något japanskt som hägrade. Zündapp var visserligen både populära och hade bra prestanda, men de japanska hojarna stack ut med fräck design, snyggt detaljarbete och lite förfinad teknik. Det var väl inte alltid ny teknik man presenterade, men man förfinade den och gick ett steg längre. Sedan fanns ju andra märken på marknaden som t.ex. MotoGuzzi, Monark och Puch men ingen av dessa intresserade mig särskilt mycket. Drömmen var ju en Yamaha 125:a, eller möjligen en Honda 125:a som imponerade med sin elstart och sitt "fyrtaktsmuller". Kawasaki hade vid den tidpunkten bara en liten 90-kubikare och ingen riktig landsvägs 125:a. Sedan fanns Suzuki med sin T-125 Stinger, en lite speciell hoj tyckte jag redan då. En god vän som jag åkte med en del på den tiden skaffade just en sådan. Den var röd och i väldigt fint skick. Den var speciell med sin långa smala tank och sadel, med sin platta motor med cylindrarna pekandes framåt och med sitt upplagda avgassystem. Och med sitt speciella pluttrande avgasljud. Den var däremot inte speciellt snabb och med min trimmade Zündapp KS100 hade jag inga problem att hänga med honom, snarare var det han som hade problem att hänga med mig.
Vissa saker tar det lång tid att vänja sig vid och börja tycka om. Så var det för mig med Suzuki T-125 Stinger, jag gillade den inte särskilt mycket på 70-talet men drygt 20 år senare tyckte jag den var riktigt läcker! Letade därför efter en sådan och hade turen att hitta en fin och snyggt iordningställd sådan av 1971 års modell..

            Den observante ser att instrumenten sitter för högt monterade. Det är något som jag skall åtgärda.

Det enda som inte är original är brytarlocket, det saknar jag. Tacksamt för tips om vart jag kan hitta ett.

Idag tycker jag att T-125 Stinger är hur läcker som helst. Skulle gärna ha en till, men då i den tuffa giftgröna färgen "Pop-Green".

En 750 tillkommer - äntligen...

För de flesta som gillar 70-talets 2-taktare och Kawasakis i synnerhet, så finns det en modell som sticker ut över allt annat. Knappast någon hoj från den tiden har omgetts med så mycket rykten och historier som denna. Alla har förmodligen hört vilken explosivt snabb hoj detta var. Och dom som sett en någon gång, eller framför allt hört en, glömmer det aldrig :-) När dessa hojar drog iväg vid rödljusen så var det oftast med framhjulet högt uppe i luften. När dom sedan försvunnit i horisonten och tystnaden lagt sig igen så var det bara blåröken som låg kvar :-)
Hojen kom 1972 och heter Kawasaki H2 750 Mach IV , den fick dock snabbt öknamnet "the widowmaker"...
Med mitt intresse för just trecylindriga 2-taktare så stod en sådan självklart högt på önskelistan. Jakten på en sådan påbörjades i mitten av 90-talet. Satt med Trippelclubbens medlemsmatrikel i handen och ringde varenda medlem med en 750 H2:a och frågade om den var till salu. Nix, nix, nix... ingen var till salu. Fick efter en tid nys om en 72:a i delar som jag köpte. Den var ej komplett, men alltid en början. Sedan fick jag tag i en 74:a i delar, vilken också införskaffades. Men med en massa delar blir det inget åka, jag ville ha en mer komplett och helst körklar hoj. Utav säljaren till 74:an hade jag dock hört ett rykte om en 750 som skulle finnas i Stockholm. Det var ett luddigt rykte och inget riktigt konkret, men jag bestämde mig för att detta skulle jag följa upp. Efter mycket om och men så lyckades jag få reda på att hojen fanns och även vem som hade den. Nu var det dags att kontakta ägaren! Ringde upp honom och fick veta att han mycket riktigt ägde en blå Kawasaki H2 750 från 1972. Den hade han haft ända sedan tidigt 70-tal, med andra ord nästan hela tiden sedan ny. Det här lät nästan för bra för att vara sant :-) Om den var till salu? Nej! Förbaskat också... Men då hojen verkade vara helt i originalskick så var jag oerhört intresserad av att få möjlighet att komma och titta på den, så att jag kunde se vart alla bitar jag hade i lådor hemma skulle sitta. Som ett facit liksom :-) Jag blev lovad att någon gång kanske det skulle gå, "ring mig om någon månad" sade ägaren. Nu påbörjades en historia som skulle komma att pågå i flera år. Jag ringde och fick inte tag i ägaren. Ringde och fick tag i honom, men fick svaret "ring mig om någon vecka". Och när jag gjorde det så fick jag inte tag i honom. Efter några månader upprepades försöken, med samma resultat. Sådär höll det på i flera år... Ibland kan man ju undra hur jag orkade. Men plötsligt en dag när jag på nytt fick tag i honom så sa han "ok, vi kan träffas i morgon"! Wow! Det blev en tur ut till en av Stockholms södra förorter där Kawasakin hade stått parkerad i årtionden. Nu äntligen var stunden inne. Garagedörren öppnades och därinne under en filt såg jag den blå karaktäristiska ankstjärten titta fram. Det här var som att träda in i Tutanchamons gravkammare :-) Vilken skatt stod inte här inne! Jag tilläts titta på hojen och fotografera den ur alla vinklar jag kunde innan det till slut var dags att stänga garageportarna och bege sig hemåt. Ägaren, som visade sig vara en trevlig prick, hade hela tiden tydligt visat sitt ointresse för att sälja hojen. Det var liksom inget att diskutera, men ändå kunde jag inte låta bli att säga "OM du får för dig att sälja någon gång så kan du väl höra av dig". Jag fick det överraskande svaret "du kan väl ringa om en vecka så ska jag fundera på saken". Va!?! Hoppet återvände och glad i hågen for jag hem, men hoppades samtidigt att detta inte skulle vara starten på fortsatt ringande i ytterligare några år framöver ;-)
På dagen en vecka senare ringde jag upp ägaren. Det här var spännande, hade nästan lika mycket fjärilar i magen som när man ringer upp en tjej inför första daten :-)) För att göra en lång historia kort så nämnde han ett pris och jag sade OK! Japp! Äntligen blev man med en H2:a. Finns ett ordspråk som jag tycker kan passa väl in här: "trägen vinner" :-)

                                                               Väldigt dammig och dan efter många års stillastående, men likväl en äkta H2 750!

                                                                                Äntligen utsläppt ur sin "kammare". Lite tvätt och puts, sedan redo för körning.

Kawasakin var i så gott som originalskick. Det enda som egentligen störde var att framstänkskärmen var utbytt mot en kromad från 73-års modell. När den tidigare ägaren råkat skada originalskärmen så fanns inga blå i lager hos importören H. Flöter, så det fick helt enkelt bli en kromad istället. Jag söker med ljus och lykta efter en fin blå skärm såklart.

En 900 tillkommer - en klassiker till

Honda CB 750 Four fick vara herre på täppan ända fram till 1972 då Kawasaki presenterade sin 900 Z1. Den började sedan säljas 1973 på den svenska marknaden. Sommaren 1975 köpte en god vän en ny sådan och jag fick tillfälle att låna den några dagar. Steget från den Honda CB 500, som jag själv körde då, till denna 900 var enormt tyckte jag. Kawasaki 900 var tveklöst den tidens supermaskin. Jag hade aldrig en sådan själv på den tiden. Men bättre sent än aldrig... Hittade en Z900 från 1976 i hyfsat skick som jag köpte.

Beroende på såväl tidsbrist som platsbrist så såldes Kawasaki 900:an efter en tid, utan att jag hann köra den överhuvudtaget. Men ibland kan det vara bra att leva på dom gamla minnena och inte låta verkligheten idag förstöra dem ;-)

En 750 tillkommer - en klassiker

Året 1969 hände något stort i MC-världen. Jag var själv bara 13 år då men minns hur man beundrade dom "stora grabbarna" med sina stora hojar. Med lite skräckblandad nyfikenhet kollade man in hojarna och knuttarna när som stannade till för att fika. Förmodligen var det utanför fiket "Hörnan" i Trosa som jag första gången såg den, där bland engelska hojar och säkert någon BMW stod den nya Honda CB 750 Four. Hojen som förändrade MC-världen, har det sagts många gånger. Men sannolikt är det också så.

I många år drömde jag om att ha en Honda CB 750, men när jag väl hade åldern inne och pengar nog så hade den passerat revy och var inte så intressant längre. Det hade ju kommit fler både större och vassare hojar. Men någonstans i bakhuvudet så har det alltid gnagt en önskan om att uppleva en sådan hoj en gång. Den är utan tvekan en klassiker och då jag samlat på mig lite andra klassiker från den tidsperioden så kändes det som att en Honda CB 750 faktiskt saknades. Efter lite sökande så fann jag en blå 750 från 1975 som var till salu i min närhet.

Hondan var i så gott som originalskick. Sadeln var visserligen utbytt, men till en sportvariant som trots allt passade ganska bra. Sedan var mätarhusen kromade och styrkronan polerad i stället för svart, men sådant går ju alltid att ordna. Det blev affär och många år efter CB 750:ans storhetstid fick jag äntligen prova en sådan :-)

En önskan jag haft länge är att bygga en Dunstall-Honda, då jag tycker dom är oerhört läckra. Har under åren sökt med ljus och lykta efter de delar som behövs för en sådan ombyggnad och har lyckats hitta både kåpa, tank, sadel, fotpinnar m.m. Men, jag har inte lyckats hitta det speciella 4:2 avgassystemet med Decibell-ljuddämparna ännu...

En röd hoj tillkommer... Bella donna!

Jag har länge tyckt om snygga och väldesignade motorförsedda ting. Är dom dessutom snabba så gillar jag dom ännu mer :-) Vare sig de rör sig på vatten eller på land så är de intressanta att betrakta och sannolikt också att köra. Tänker man på vackra och snabba motoriserade ting så tänker man osökt också på Italien. På vattnet är ju italienska Riva en klassiker, som jag förvisso aldrig kört men istället betraktat och beundrat desto mer. Och för bruk på land så har ju italienarna försett omvärlden med två- och fyrhjuliga skapelser som Ducati, Aprilia, Benelli, Bimota, MV Agusta, Ferrari, Lamborghini, Maserati, Alfa Romeo m.fl.  Efter att ha upplevt körglädjen i några av de sistnämnda bilfabrikaten så var det ju inte konstigt att jag även drömde om en vacker italiensk tvåhjuling. Även om jag hade favoriter som Ducati 851 och 888 m.fl. så tänkte jag vara lite mer sansad i mitt val. Jag fastnade helt enkelt för Ducati ST4. Det är en sporttourer med en lagom mix av sportighet och bekvämlighet. Utan att någonsin ha kört en Ducati så tyckte jag utan tvekan om dem och kände att just ST4:an skulle passa mig perfekt.
Då jag ägnat mig rätt mycket åt att leta delar till mina motorcyklar på internet så tänkte jag att varför inte leta efter en hoj där också. I Tyskland finns ett stort utbud av motorcyklar och efter en kort tids letande på annonssidor så hittade jag en röd fin ST4 till salu där. Kontaktade säljaren och fick svar på mina frågor om Ducatin. Den hade inte gått många mil och var helt oskadad. Säljaren var även villig att förpacka motorcykeln i en låda så att den kunde skickas iväg till Sverige. Efter att vi var överens om alla detaljer och jag tyckte att jag fått förtroende för säljaren så skickade jag helt enkelt betalningen till hans konto. En speditör hämtade upp lådan med Ducatin i (hoppades jag..) och körde den ända hem till min dörr. Nu var det spännande att öppna och se vad man köpt!

Inne i lådan fanns en skinande röd Ducati ST4 utrustad med lite extra kolfiberdetaljer. Allt såg precis så bra ut som säljaren lovat och det märktes att den hade varit väl omhändertagen.

Plockade ur Ducatin ur lådan, fyllde i bensin och startade sedan upp den för första gången :-) Den gick igång direkt och lät.... Den lät på ett sätt som jag inte var van vid på den tiden, men så som en riktig V-twin ska låta.

Nästa steg blev att ta den till Bilprovningen och göra en registreringsbesiktning, vilket faktiskt gick lekande lätt. Efter några dagar fick jag den nya registreringsplåten och sedan var det bara att ge sig ut och njuta. ST4:an har ju 916-motorn, så den är ganska pigg och har kraft nog för lite roligare körning. Det var inte svårt att trivas på ST4:an, den var helt enkelt riktigt härlig. Jag använde den både till kortare svängar på favoritvägar och till lite turer kring Mälardalen m.m. Bekväm och trevlig på långkörning, men också kul på lite mindre och krokigare vägar.

Med tiden vande man sig med både motorgången och det mekaniska motorljudet. Men i början kändes det nästan genant när man stod vid ett rödljus och torrkopplingen skallrade och lät högljutt. Det var t.o.m. så att jag drog in kopplingshandaget vid några tillfällen då jag nästan skämdes över hur det lät. Tänkte att alla som hör tror att den håller på att rasa i bitar vilket ögonblick som helst :-) Idag tycker jag om ljudet istället!

Ducati ST4:an trivdes jag mycket bra med och jag skulle faktiskt kunna tänka mig en sådan idag också, det är helt enkelt en mycket bra och trevlig motorcykel. Och snygg - Bella donna!