Från 1100cc till 883cc...

Det blev vinter på nytt och planerna på en ny hoj surrade i huvudet på mig. I början på året 1987 så började plötsligt en god vän tala om något för mig väldigt främmande, nämligen Harley Davidson... 
Förstod inte vad som hänt med honom, men tittade i alla fall i broschyrerna han lagt fram. Efter en stund så väcktes någon form av nyfikenhet och det slutade med att vi satt fyra kompisar och tittade på dessa amerikanska järnhingstar. Innan jag hann sansa mig så började funderingarna på egen import växa fram och därför tog jag kontakt med en gammal vän som numera var bosatt i Californien. Kunde han möjligtvis hjälpa oss att få fram några hojar? Jodå, efter några dagar så beställde vi fyra varsin hoj. Det blev varsin Harley Davidson 883 Sportster!
Efter en tid så anlände fyra lådor med dom nya hojarna och vi träffades för att montera och göra dom körklara. Så blev det äntligen dags för uppstart... Efter lite tvekan small den första igång och stod där och ruskade och rök... och vi stod där och skrattade. Vad hade man gett sig in på??
Nu måste hojarna provköras och vi slängde på oss våra gamla skinnpajar från tidigt 70-tal och drog iväg på en tur. Det var onekligen en ny erfarenhet för oss som åkt 4-cylindriga japanska hojar i många år.

Sportstern är en liten "söt" karamell tycker jag. Den är snygg och charmig att se på. Den är väldigt enkel i sin uppbyggnad och den känns nästan som en moped att sitta på. Mysig hoj för små fikasvängar, men inget att åka långt med upptäckte jag snart.

Från 750cc till 1100cc (nr.3)

Det blev ett antal trevliga turer runt i omgivningarna med den uppfriskande GSXR750:an. Det började nu närma sig semestertider och jag längtade efter att ge mig iväg neråt i Europa igen. Dock började det kännas som att GSXR750:an inte var den mest lämpliga hojen för långtouring direkt. Efter mycket funderande och mycket vånda så bestämde jag mig till slut för att sälja den och skaffa en annan hoj som lämpade sig bättre för lite längre turer.
Efter litet sökande så fann jag en intressant hoj ute på Värmdö. Det var redan mitt i sommaren och kompisarna var på väg ner till Österrike nu, så det kändes lite bråttom minst sagt. Hojen visade sig vara i bra skick och det blev affär på direkten. Nu var man ägare till en Suzuki igen, en GSX1100EF av årsmodell 1984. Kanske inte så konstigt att man kallats för "Suzukipeter" ett tag nu ;-)

Efter hemkomsten med nya hojen så jobbade jag någon dag och sedan packade jag den med tankväska och en väska på passagerarplatsen och stack söderut. Det blev inga provturer hemma utan en semesterresa på direkten. Körde via Trelleborg-Travemünde och vidare ner till Aurach i Österrike, allt i ett svep. Kunde konstatera att hojen var mycket trevlig att sträcka ut med på Autobahn. Snabb och bekväm, dessutom med ett förvånansvärt bra skydd bakom kåpan. Kom fram till hotellet på kvällen och träffade kompisarna som meddelade att det var stor fest i byn, så efter denna lilla körning var det bara att hoppa ur skinnstället och följa med ut...

Det blev sköna turer runt i Alplandskapet innan det sedan var dags att åka hem igen. Hemma blev det ytterligare ett antal trevliga åkturer och mil med 1100:an innan det sent på hösten blev dags att sälja den vidare.

Från 1100cc till 750cc

Egentligen skulle rubriken kunnat heta "Pånyttfödelsen" eller "Nytändningen" av skäl som framgår nedan.

Min svarta Suzuki 1100E från 1983 nyttjades flitigt under tre somrar. Det blev ett par minnesvärda utlandsresor och många turer runtom i Sverige. Jag trivdes väldigt bra med den, men ändå funderade jag lite på att byta. Satte ut annons tidigt på våren -86 och sålde den ganska snart. Nu brände pengarna i fickan och suget efter en ny hoj var stort. Läste febrilt alla annonser jag kunde hitta och fick efter att tag syn på något som lockade mig. I Västerås annonserade en kille ut en lätt begagnad Suzuki GSXR750 från 1985. Det var ju en hoj som jag beundrat skarpt på MC-mässan redan året innan då den premiärvisades. Oerhört läcker, men kändes lite oöverkomlig just då. Gav mig i alla fall iväg till Västerås för att titta på den. Efter en stunds genomgång blev det dags för provkörning.

OJ OJ OJ, vilken hoj! Vilken imponerande maskin. Till skillnad mot dom "bestar" i form av de 1100:or som jag kört i några år nu så kändes denna hur lätthanterlig och lättslängd som helst. Känslan av att "sitta i hojen" var för mig något helt nytt och det gav en körkänsla som gick utanpå det mesta. Jag var såld :-) Hojen blev såld på momangen, till mig så klart. Nu började en ny och härlig tid. Mitt hojintresse fick en riktig nytändning kan man säga.

Visserligen kändes väl körställningen med mina 190cm något mer ansträngd än på min gamla 1100:a, men lite fick man ju offra sig för den fantastiska känslan att köra denna. Motorn spann mycket fint och hade en härlig gång, samtidigt som den var riktigt explosiv när man varvade ur den lite. Och ljudet ändrade karaktär vartefter varvtalet steg.

Det var ju så här kul det skall vara att köra hoj minns jag att jag tänkte. Det var som att "bli född på nytt" :-)

Från 1100cc till 1100cc (nr.2)

Efter två härliga säsonger med den silverfärgade GSX1100:an så ställdes den in i garaget för vintern och samtidigt började planerna på ett byte att gro på nytt. Den GSX1100E som presenterats till säsongen 1982 föll mig inte riktigt på läppen, framför allt på grund av den i mitt tycke tråkiga sandfärgade lacken. Så den övervägde jag aldrig att köpa. På våren 1983 presenterade dock Suzuki denna 1100 med ny lackering och några mindre tekniska förändringar. Nu kom den i en läckert svart färg, samt också i ett nytt utförande med halvkåpa på och en lack i vitt/blått. Den svarta var grymt snygg!

En tidig vårdag 1983 var så äntligen beslutet fattat och jag körde ner min gamla 1100 på ett släp till Beviks i Linköping och bytte in den mot den nya GSX1100E i den läckert svarta lackeringen med stripes i guld och blått. Åkte sedan de 20 milen hem med ett brett leende på läpparna, det är alltid något visst med att komma hem med en ny hoj och jag längtade efter att få ge mig ut på den första turen :-)

Vartefter tiden gick och milen rullade på så monterades det gamla vanliga i form av Winning Performance 4:1-system, Giuliari-sadel, Raask bakåtflyttade fotpinnar, Laverda-styre och även Öhlins stötdämpare. Hojen var riktigt snygg tyckte jag och den var också mycket trevlig att köra. En björnstark motor och med härlig sång ur 4:1-systemet.

 Åkte på ett par resor ner i Europa med den och den var en ren fröjd att köra på långresor.

Skönt med lite skugga en solig och jättevarm dag i Slovenien.

Från 1000cc till 1100cc

Efter två härliga säsonger med Suzuki GS1000E så kändes det dags att titta efter något nytt. Siktet var inställt på den GSX1100 som Suzuki hade presenterat till säsongen 1980. Men innan jag hann slå till på en sådan så ramlade jag över en annan hoj som jag inte kunde motstå. Det var en Suzuki GT750 av årsmodell 1977. Måtte ha varit en av få som sålts i Sverige. Den var redan då utrustad med alu-fälgar, kromade expansionskammare och ombyggd bakdel med GS750:ans sadel och ankstjärt. Snyggt, men inte riktigt perfekt. Körde hem den och lyckades med vänliga grannars hjälp få upp den i lägenheten där jag bodde. Hojen revs ner helt och hållet, vartefter alla delar lackades om. Det blev en svart lack med Suzukis orignalstripes på. Motorn var redan trimmad och gick så bra den kunde, så det blev mest kosmetiska förändringar på den. Våren kom och hojen startades i vardagsrummet, med expansionskammare på :-) Det tog inte lång stund förrän det ringde på dörren och en samling grannar undrade vad som stod på... Minns att det tog en bra stund att vädra ut röken och lukten.

Nåväl, GT750:an kördes under våren 1981 men såldes därefter då jag bestämt mig för att köpa en GSX1100.

Nu slumpade det sig så väl att en god vän precis hade köpt en sådan, men efter några få mil bestämt sig för att sälja. Så det blev hastigt och lustigt så att jag köpte hans. Det positiva var att han redan från start hade monterad av "akvariet" till framlyse med mätare och allt för att istället montera spritt nytt lyse och instrument från GS1000. Det såg bra mycket bättre ut.

Självklart så försågs hojen med det gamla vanliga: 4:1-system, Laverdastyre, Raask bakflyttade fotpinnar och en Giuliari-sadel. Skinnstället med Suzuki-loggor hade jag designat själv och låtit finska MP-ASU sy upp något år innan. Jag har det kvar än idag och önskar att jag skall komma i det någon gång, men skinn verkar krympa med åren ;-)

                       Monterade även på den toppkåpa jag tidigare haft på min GS1000.

GSX1100:an togs ut på många turer. Allt från Sveavägen och Bogesund till ett par vändor ner till Österrike, Jugoslavien och Italien. Tror att vi lyckades slå rekord i hög packning när vi var "ute på tur" :-)  (ursäkta dålig bild...)

Från 750cc till 1000cc

På hösten 1978 började tankarna på ett hojbyte dyka upp allt oftare och även om jag var mycket nöjd med GS750:an så fanns det ju större och snabbare hojar som lockade. Suzuki hade ju redan på våren släppt sin GS1000 som jag tyckte var rätt läcker, men som hade lite trist lack tyckte jag. Jag hade ju under sommaren sett att det fanns andra lackeringar på dessa i Tyskland och jag bestämde mig för att försöka få hjälp av importören Motor-Service i Upplands Väsby att få hem en sådan. Det gick dock inte alls.

Våren 1979 var jag på MC-mässan och tittade på den nya GS1000E som visades i röd alternativt svart lack. Ganska snygga, men... Ringde på nytt importören och tjatade lite om man inte kunde hjälpa mig få fram något annat. Det gick inte, men efter en stund kröp det fram att man av misstag fått in 8st i en blå kulör. Dock visste man inte om dessa skulle säljas eller returneras. Jag blev eld och lågor och sa "JAG VILL HA EN!". Som privatperson fick jag dock inte handla direkt, utan det var tvunget att gå genom en återförsäljare. Skicka den till MC-Hörnan sa jag på direkten och tillade att jag kan skriva på ett avtal om att jag avsäger mig alla krav på reservdelshållning m.m. vad gäller detta blåa exemplar (detta var tydligen ett av problemen).

Någon dag senare fick jag besked att man tänker sälja dessa blåa och jag fick "min" reserverad åt mig! Super! Längtan efter att få hämta hojen var stor, väldigt stor. Men så en vårdag så var det äntligen dags. Hojen stod klar i Södertälje så jag tog hjälm och skinnställ med mig och åkte pendeltåget dit. Det var lite oroväckande mörka moln på himlen redan när jag åkte dit, men dom glömde man snabbt när jag fick syn på min nya hoj. Vilken pärla! För den som inte har sett en av dessa blåa så kan jag säga att den var skitsnygg! En härlig blåmetallic med stripes i svart och guld.

Affären gjordes upp och jag startade än en gång upp en ny hoj utanför MC-Hörnan. Jättehärligt :-) Gav mig glad i hågen norrut mot storstaden där jag visste att kompisarna väntade utanför garaget på vad jag skulle komma med. Men säg den glädje som varar länge... redan när jag kom ut på motorvägen började det snöa! Ordentligt dessutom. Det låg 7-8cm djup smutsig snö på vägen och det var halt som bara den. Väl hemkommen syntes ingenting av den snygga blåa lacken, ej heller något krom. Hela hojen var som en betongklump :-( Och kompisarna bara stod och gapade, för dom hade ju inte sett någon snö alls där. Lite trist början får man säga.

                                           Dålig bild då den är fotograferad från en tavla..
Ganska snart monterade jag på en toppkåpa, 4:1-system (Winning Performance), Raask bakflyttade fotpinnar och en Giuliari-sadel, samt även motorskyddsbågar. Just sadeln har en speciell historia. Sådana fanns ju inte att uppbringa i Sverige vid den tidpunkten. Satt en dag och bläddrade i en tysk hojtidning och fick se denna i en annons. Bestämde mig snabbt att jag ville ha en sådan, så jag ringde firman i Hannover och sa åt dem att lägga undan en sådan till mig - "jag kommer i morgon"! Fort iväg till banken och köpa D-mark, sedan på hojen och järnet ner till Trelleborg och vidare med nattfärjan till Travemünde. På morgonen satte jag fart mot Hannover och lyckades hitta fram till hojfirman. Väl framme kom personalen ut med sadeln snyggt inpackad i något som liknade en presentförpackning :-) Betalade, tackade och vände sedan norrut till eftermiddagsfärjan mot Sverige. Sedan blev det nattkörning upp till Stockholm dit jag anlände på tidiga morgontimmarna. Trött som bara den, men lycklig ägare till en läcker sadel :-) Vill minnas att hela resan tog 40 timmar. Snittfarten minns jag ej, men det kanske är lika bra det...

Bild tagen på campingplatsen i Thessaloniki.

Åkte även en långresa genom Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Jugoslavien, Grekland, Italien, Österrike, Tyskland och tillbaka till Sverige. Var bl.a. på Korfu som var en fantastisk plats.

Andra året med GS1000E blev det en tur ner till Kroatien och därefter vidare till Italien. Efter körning i regn och på smutsiga vägar så passade campingens duschar bra för en ordentlig tvätt.

 Suzuki GS1000E var en mycket trevlig hoj som jag trivdes vädigt bra med. Skulle gärna köpa en ny sådan idag, om dom bara fanns till salu.

Från 500cc till 750cc

Efter tre härliga somrar med Hondan så kändes det dags att titta på något nytt och större. Nu var det sensommaren 1977 och det hade hänt en del nytt på marknaden. Honda hade ju förnyat sin gamla CB750 något, men den kändes gammal. Yamaha hade inget intressant att erbjuda då och Kawasakis 1000 var både lite dyr och ändå inte så intressant. MEN.... Suzuki hade ju presenterat sin första fyrtaktare på marknaden - Suzuki GS750 ! Det var en toppmodern och snygg maskin med prestanda som fick andra att blekna. Den fick också toppbetyg i tester som gjordes både här hemma och utomlands. En sådan vill jag ha!
Så kom till slut den stora dagen! Åkte ner med min gamle trotjänare (Honda 500:an) till MC Hörnan i Södertälje och bytte in den mot en läckert blå och sprillans ny Suzuki GS750. Priset för denna var då 15.800:-. Det här var min första nya motorcykel och känslan att starta upp den och glida hemåt mot Stockholm var obeskrivlig.

Suzuki GS750 var en pigg och mycket körglad hoj, ett stort steg uppåt från Hondan. Åkte runt och njöt med den tills det var dags att ställa in den för vintern. När våren så äntligen kom 1978 så anmälde jag mig till en debutantkurs i roadracing som skulle vara på Gelleråsen. Vid 100-milaservicen bad jag MC-Hörnan att borra hål för najtråd i oljepluggen och påfyllningslocket. Blev genast upplyst om att all garanti upphör om hojen körs på bana... Neejdå, sade jag, vill ju bara vara säker på att dom inte lossnar när jag är ute och kör. Väl framkommen till Gelleråsen en tidig och kall vårdag så är den förste jag möter där självklart innehavaren av MC-Hörnan :-))

Kursen var oerhört kul och lärorik. Och Suzukin skötte sig fint på banan, vilket den redan bevisat i Superbike bl.a.

Till sommaren blev det en hel del åka till MC-träffar och roadracingtävlingar. Dessutom åkte jag en långtur ner till Österrike, forna Jugoslavien och Italien. Passade också på att köpa lite tillbehör till hojen i Italien och Tyskland. Där fanns ju ett helt annat utbud än vad vi hade hemma och dessutom var det betydligt billigare.

Efter semestern monterades en annan sadel, Laverda-styre och bakflyttade fotpinnar för lite sportigare stuk. Dessutom monterade jag ett 4:1-system (tror det hette MAG) som oavsett bestyckning fick hojen att gå sämre. Men den lät i alla fall bättre :-)

Suzuki GS 750 hör till mina favoriter och det var en mycket trevlig hoj som jag åkte med i många härliga mil.

Från 250cc till 500cc

Suzuki T250 R var en härlig hoj och det blev mycket åkande med den, men tankar och drömmar om en ännu större hoj växte sig allt starkare. Än en gång luslästes annonser och mitt i vintern 1974/1975 så hittade jag en Honda CB500 Four från 1972 som var till salu ute på Värmdö. Priset var överkomligt även med min begränsade ekonomi, så det slutade med affär. Fick skjuts ut med en kompis i bil och körde sen hem hojen i minusgrader och mycket snö. Det blev en spännande tur på hala vägar. Spännande på flera sätt, då jag på grund av att motorcykeln var avställd och obesiktigad hade ritat ett eget skattemärke och satt dit för att klara av hemresan... Men hem kom jag :-)

Det blev dock inte så mycket mer glädjeämnen med den hojen då kamaxeln skar på den och det visade sig mer och mer varför den varit så billig i inköp... Dags för nu hoj!
Nu närmade sig sommaren 1975 och med ett första sommarjobb så stärktes kassan något och jag kunde leta efter en bättre hoj. Efter mycket letande hittade jag min drömhoj, en Honda CB500 Four från 1973 som var uttagen 1974. Den stod på en bilfirma på Östermalm, troligen ett inbyte man fått. Den var i nyskick och så himla fin. Men, återigen var prislappen något för hög för mig. Vad göra? Enda sättet var att bearbeta försäljaren, som i sanning inte visste mycket om motorcyklar. Till slut gav han efter och sänkte priset rejält, varvid affären kunde slutföras. Nöjd och stolt åkte jag hem med min gröna pärla. Det var verkligen en underbar känsla.
Hondan innebar mycket nytt för mig. För det första en fyrtaktare med fyra cylindrar och fyra ljuddämpare. Och så hade den elstart! Motorn spann fint och det mullrade lite dovt där bak. Det var något helt annat än dom tvåtaktare jag haft innan. Det här kändes som en riktig hoj!

Hondan var en otroligt trevlig hoj och med den åkte jag runt på ett antal träffar m.m. i landet. Det blev Custom Bike Show i Norrtälje igen, samt givetvis Anderstorp och sedan Hälsingeträffen i Bollnäs. Monterade på ett Dunstallstyre för lite sportigare körställning och satte även dit extraljus för bekväm nattkörning samt inte minst för att väcka upp bilister med.

Första sommaren slutade tyvärr med att jag blev påkörd i en rondell min andra semesterdag och hojen blev ganska skadad. Reparerade och lackade själv om den till nästa sommar. Den sommaren slutade med en omkullkörning i Danmark på min andra semesterdag... Nya reparationer och ny lack igen.

Sommaren 1977 kom jag iväg på en semesterresa i alla fall, tillsammans med flera kompisar i Enskede Motorcykel Club (EMC). Vi körde via Danmark, Holland och Belgien ner till Paris där vi stannade några dagar innan vi fortsatte med färjan mellan Calais-Dover och vidare till London. I London passade jag på att köpa en Rickman halvkåpa som jag efter mycket micklande fick på innan det var dags för hemfärd.

Honda CB500 Four är en hoj som jag än idag tycker mycket om. Den är väldigt harmonisk i linjerna och har snygga detaljer, som till exempel ljuddämparna. Med den hojen avverkade jag många sköna mil och den skötte sig exemplariskt hela tiden.

Från 125cc till 250cc

På vintern och våren 1974 luslästes tidningarna efter annonser på tunga motorcyklar. Jag gick fortfarande i skolan och hade inget extrajobb, så ekonomin tillät ju inte riktigt det man helst av allt önskade sig. Efter mycket kalkylerande och jämförande så kom jag fram till att de pengar jag hade kunde räcka till exempelvis en Suzuki 250 från tidigt 70-tal alternativt till en Norton eller Triumph från sent 60-tal. Dom engelska maskinerna tyckte jag var lite skrämmande på något vis och samtidigt kanske lite väl stora för mig i det läget. Valet föll på en Suzuki och efter en tid hittade jag en Suzuki T 250 R från 1971 som var till salu ute i Sollentuna. Efter att ha tittat på den var jag såld! Men pengarna räckte inte riktigt till... Det blev flera sömnlösa nätter och förtvivlade samtal med mina föräldrar innan saken till slut löste sig, om än med löften om att utföra en del sysslor hemma... Med pengarna i fickan åkte jag och köpte motorcykeln. Än en gång en lycklig stund!

Suzukin var i den snygga orange färgen och tidigare ägaren hade lackat ramen i silvermetallic, vilket matchade bra med den silverrand som tanken hade original. Dessutom var den utrustad med en racerkåpa och en racersadel som enligt uppgift skulle vara en replica på en Ducati racersadel. Lite extra kul var ju att dessa detaljer suttit på den Suzuki GT250 -73:a som Robert Lavér kört på Truxton 500 (vilket finns omskrivet i en MC-tidning från den tiden). Robert Laver är idag aktiv med den helt fantastiska tidningen Classic Bike  http://classicbike.ning.com/

Med Suzukin gick det betydligt fortare att åka till landet. Minns hur jag med inlånad jethjälm i en för stor storlek och utan glasögon drog ur den på E4:an söderut från Stockholm. Hade aldrig kört en hoj så fort förut. Tårarna rann och höll man inte munnen stängd så blåstes kinderna upp som ballonger :-)) En mycket trevlig hoj som jag gärna skulle vilja återuppleva idag.
Nu blev det lite längre turer. Givetvis till VM i roadracing i Anderstorp. Och till Custom Bike Show i Norrtälje, en träff som jag kom att besöka många år därefter. Sedan Hälsingeträffen i Bollnäs som också besöktes under några år därefter. Långturerna gick med skjuts och packning, vilket den klarade av bra trots sina 250cc bara.

Kåpa, sadel och bakflyttade fotpinnar plockades bort efter en tid då de innebar vissa inskränkningar i bekvämlighet och möjlighet att skjutsa.

Från 100cc till 125cc

Zündappen rullade på och vartefter man lärde sig mer så blev det dags för lite trimning också. Den gick faktiskt riktigt bra och man körde till och med ifrån vissa 125:or. Trots allt filande och hård körning så höll den alltid.
Dock längtade man ju omåttligt efter en "riktig 125:a" och högst på önskelistan stod ju en Yamaha. Att Yamaha i sin reklam skrev "Tjejer gillar killar med Yamaha" gjorde ju bara valet ännu enklare :-)
Våren 1973 såldes Zündappen för den svindlande summan 1.800:- och sedan började letandet efter en begagnad Yamaha. Nytt var inte att tänka på för mig vid den tidpunkten. Hittade en Yamaha 125 AS2J från 1971 ute i Saltsjöbaden. Problemet var att den kostade så mycket mer än jag hade tillgång till. Efter diverse prutande så gick han ner till 2.100:- som ändå var mer än vad jag hade. Minns än idag hur svårt jag hade att få fram dessa 300:- som utgjorde skillnaden mellan vad jag fick för Zündappen och vad denna Yamaha kostade. Med mycket tjat hemma och genom att göra lite hemmasysslor så stärktes kassan och jag kunde till slut göra upp affären. Lyckan var fullständig! Den dagen struntade jag faktiskt helt i skolan och var bara ute och åkte. Jag var helt fascinerad över allt vad denna hoj innebar: 2 cylindrar, varvräknare, blinkers, batteri (!) så man kunde stå med lyset på utan att motorn var igång :-) Helt fantastiskt!

Det blev en sommar med mycket åkande med Yamahan. Det blev också lite längre åkturer nu och sommaren 1973 gav jag mig iväg på en långtur ända ner till Anderstorp för att beskåda VM i roadracing. Inte nog med att det var en lång resa, jag skjutsade dessutom en kompis hela vägen. Dessutom hade vi tält och sovsäckar m.m. med oss. Och tält på den tiden var allt annat än smidiga. Den fick kämpa på den stackars 125:an...

Det var mitt första MC-evenemang jag var på och det var helt fantastiskt. Vi campade på legendariska Smokeys Camp där det gick hetare till än vad som egentligen var trevligt. Efter att ha beskådat tävlingarna och mängden av hojar på publikparkeringarna så var det efter ett par dagar dags att åka hem igen. Det gick dessvärre mindre bra, då Yamahan plötsligt började gå på bara en cylinder. Trots felsökning och hjälp från andra hojåkare så lyckades vi inte få den att gå. Vi försökte köra vidare, men det är ganska enkelt att räkna ut hur en 125:a som går på en cylinder med två personer och full packning på går... I utförsbackar körde vi på så långt det gick och i uppförsbackar fick vi gå. Så höll vi på hela natten och på morgonen nådde vi Linköping där vi formligen svimmade på Räddningskårens station. Efter några timmars sömn uppsökte vi en liten cykel och mopedverkstad som hette Beviks (inte helt okända idag) där man lyckades hitta det lilla kabelbrott som ställt till detta elände.
Då, på den verkstaden, så hissades min Yamaha upp på ett lyftbord och jag imponerades av att dels se den stå där upphöjd och dels av hur mycket bekvämare och enklare det var att meka med den. Alltsedan den stunden så har jag önskat att jag kunde ha ett sådant lyftbord. Det påverkade mig så mycket att när det senare var dags för specialarbete i ämnet konstruktion på det tekniska gymnasium där jag gick, så blev det självklart ett lyftbord för motorcyklar som jag konstruerade :-)  Dock blev det aldrig av att bygga det lyftbord jag konstruerat, tyvärr.
Komiskt nog så löste sig detta ändå, när jag ca. 27 år senare började importera och sälja just MC-lyftar :-)

På hösten såldes Yamahan. Till nästa år skulle man ju bli 18 år och få köra större hojar.

Hur började det egentligen?

Intresset för motorcyklar grundades förmodligen redan i mopedåldern. Dessförinnan var det modellbyggande och miniracing som var några av mina intressen. Men jag besökte också dom berömda Marmorhallarna för att kolla på häftiga bil- och motorcykelbyggen. Minns än idag hur man satt i filmrummet där popcorn-lukten låg tung och tittade på häftiga dragrace-filmer från USA. Hade man råd så köpte man några STP-dekaler innan man gick hem.

När 15-årsdagen närmade sig började man snegla lite på mopeder, dock utan någon som helst kunskap på området. Det slutade med att farsan en vårdag 1971 gick och köpte en begagnad Zündapp KS50 från 1967 på Rosenlundsgatan i Stockholm. Jag fick dock inte köra den förrän jag hade åldern inne. Däremot försvann farsan ut på kvällarna, under förespegling att han skulle köpa kvällsstidningen, för att sedan köra om mina kompisar med den röda KS50:an... Det tog inte lång tid förrän kompisarna hörde av sig och berättade att min farsa var ute och körde trimmad moppe.

Det kan tyckas konstigt idag, men när 15-årsdagen kom så vågade jag knappt köra mopeden då den ju var trimmad. Farsan hävdade dock med bestämdhet att den bara var "perfekt injusterad", alltså ingen fara! Min oro fick mig ändå att ta mopeden till en kompis som påstod sig kunna meka, för att han skulle lyfta på topplocket och se hur det stod till. Minns hur rädd jag var för att han inte skulle klara av att sätta ihop den efteråt :-)

Jodå, den var ju trimmad. Men efter några turer så vande man sig vid att åka i 50-55km/h och tyckte det var rätt okej. Till sommarlovet togs mopeden dessutom till landet och där drällde det ju inte av poliser heller.

Att åka moppe var ju inte dumt alls och snart önskade man att det skulle gå ännu fortare. Efter att ha övningskört ett par gånger med kompisars 125:or så körde jag upp ett par veckor efter 16-årsdagen och fixade mitt körkort för lätt MC. En fantastisk känsla. Nu var det bara motorcykeln som fattades. Då jag inte hade råd att köpa en och mina föräldrar redan då började förfasa sig över mitt motorcykelintresse, så återstod inget annat än att försöka mickla ihop något av moppen. Zündapp var ju populärt i Stockholm på den tiden så efter ett tag hittade jag en komplett KS100-motor med avgassystem, därefter ett riktigt KS100-lamphus och sedan lite annat smått och gott. Mopeden revs isär fullständigt och all lack slipades ner. Det var nu som man lärde sig vad Roffes var för ställe. Dit åkte man för att handla sprayburkarna med den läckra färg som den blivande KS100:an skulle lackas i. Det blev ett antal turer dit minns jag. Och under flera år därefter så var man mer eller mindre stammis där när något med MC-anknytning skulle inhandlas.

Till slut var KS100:an färdig och körklar. Det blev ett antal "provturer" som klarades av med en egenkomponerad registreringsskylt som helt enkelt inhandlades i dåvarande Konsumaffären. På biltillbehörsavdelningen kunde man köpa skylten samt dom siffror man behövde, även om det kanske inte var menat att göra som jag gjorde...

Efter ett tag så registreringsbesiktigade jag motorcykeln som en KS100 och fick min riktiga nummerplåt, en stor en i aluminium som såg anskrämlig ut på den lilla och smäckra motorcykeln.

Med KS100:an öppnades en ny värld. Nu kunde man åka längre bort och snabbare än förut. En fantastisk tid!

Om jag gillar 2-taktare...?

Visst gör jag det :-)  Det är något visst med dessa blårykande raketer från 70- och 80-talet. Det kommer nog märkas vartefter att jag har en svaghet för dessa. Just japanska 2-taktare från tidigt 70-tal är något som jag verkligen gillar.

Började min "MC-karriär" på en Zündapp KS100. Det var egentligen min moped Zündapp KS50 som jag byggde om till en KS100 och registreringsbesiktigade. Året efter var det dags för alla grabbars drömhoj, en Yamaha 125:a.

Yamaha AS2J av årsmodell 1971.

Lyckades för några år sedan hitta denna som var precis likadan som den jag hade på -70-talet.

Ännu en hoj som jag beundrar

Bland de tvåtaktsracers som tillverkades under mitten av 80-talet så var väl Yamaha RD500 den mest kända och vanligt förekommande. Sedan fanns ju även Suzukis RG500 som var strået vassare, men framför allt ovanligare. Ovanligast var sannolikt Honda NS400R, en vattenkyld 3-cylindrig tvåtaktare.
Honda NS400R av årsmodell 1985.

En början på något som jag inte vet vad det skall bli...

Jaha, då har man som glad amatör startat sin första blogg :-) Har ingen aning om vad detta skall leda till, men tänkte i alla fall göra ett tappert försök och se vart det tar vägen.
Huvudämnet här kommer att bli motor och det kommer nog framför allt att handla om motorcyklar.
Intresset för motor och teknik är något jag haft så länge jag kan minnas och jag odlar detta intresse fortfarande. Jag kommer att lägga in lite bilder på motorcyklar som intresserar mig, både sådana som jag har eller har haft själv och sådana som jag sett på utställningar, träffar och på stan.
Som ett test börjar vi med denna, en 4-cylindrig vattenkyld tvåtaktsracer från Suzuki.
Suzuki RG500 av årsmodell 1986.