En 1000cc tillkommer - en italiensk skönhet

Ända sedan mitt första besök på VM-deltävlingen i Anderstorp 1973 så har roadracing fascinerat mig. Det är enligt mig den läckraste, vackraste och häftigaste formen av motorcykelracing som finns. Genom åren så har jag besökt ett antal racingbanor för att titta på och njuta av denna sport. Någon gång i mitten av 90-talet upptäckte jag så Classic Racing och sedan dess har det varit en tradition att besöka Sviestad utanför Linköping den sista helgen i juni varje år för att titta på roadracingtävlingarna med äldre hojar där. Det är riktigt läckert och förenar mitt intresse för klassiska hojar och roadracing på ett perfekt sätt.
Sommaren 1999 gick jag som vanligt runt i depån och tittade på alla läckra hojar. Bland alla var det speciellt en som jag fastnade för och som jag tog några bilder på. Det var en snygg Bimota KB1A läckert lackerad i rött och gult. En av de vackraste hojar Bimota byggt, enligt mig.
Det blev höst och en kväll när jag bläddrade i en MC-tidning fick jag syn på en annons med en Bimota. Trots att bilden var väldigt liten så såg jag direkt att det var just den röd-gula från Sviestad! Det blev ett telefonsamtal, ett besök i ett garage norr om stan och några dagar senare hemtransport av den italienska skönheten.

Bimotan var utrustad med en Kawasaki 1000cc motor och lite lätt preparerad. Allt var prydligt ihopsatt och i fint skick. Det blev en lång vinter med väntan på våren och de första provturerna. Först några testrundor i ett industriområde och sedan vidare på "avrostning" på Malmby flygfält. Det var onekligen en riktigt skön känsla att få vrida ur den ordentligt och se hur den gick :-) Den gick riktigt bra och lät underbart gott.

Efter några små testrundor så blev det dags för licenskurs för classic-racing på Sviestad. Trots att det var en tidig vårhelg så hade vi en otrolig tur med vädret, solen sken och det var varmt och skönt. Det blev en hel del åka på banan och jag njöt i fulla drag av Bimotan och dess köregenskaper. Tyvärr avslutades helgen med att den började gå orent och stannade, vilket troligen berodde på laddningsproblem. Tungt var det i alla fall att leda den en bra bit till depån i det strålande solskenet...

Något som KB1:an gjort sig känd för och som man aldrig kan få nog av att se på är de läckra detaljerna och det fina detaljarbetet.

Bara ramkonstruktionen på denna Bimota är en ren fröjd att betrakta. Och med tank, kåpor och allt annat monterat så blir den än vackrare. Det är italiensk design när den är som bäst.

En 380cc tillkommer

Sommaren 1974 for jag omkring på min Suzuki T-250 och var väldigt nöjd med den. Men jag drömde samtidigt om en lite större hoj och bland mina drömobjekt fanns Suzuki GT380, en hoj som jag tyckte var väldigt läcker. Det närmaste jag kom en sådan var att jag tittade på en hos dåvarande cykel- och mopedhandlaren Millqvist & Tobiasson på Söder. Den hade brunnit lite, men var till salu till ett relativt bra pris. Tyvärr (eller som tur var) så räckte mina pengar ej till.
Trots att jag haft både större och snabbare hojar så har just denna trecylindriga 2-taktare på 380 kubik alltid intresserat mig. I slutet på 90-talet fann jag en från 1972 som jag köpte, men den hade lite motorproblem och blev stående.
Återigen var det en annons i en engelsk MC-tidning som väckte mitt intresse. Där fann jag en GT380 från 1976 som var till salu. Bilden i annonsen mätte kanske 10x20mm, men det räckte för att se att den var silvermetallic och i originalskick. Jag ringde säljaren som visade sig bo i Skottland. Det blev ett långt samtal med frågor kring motorcykeln och dess skick. Jag ville ju veta att alla vitala bitar var hela och oskadade samt att det inte var bulor, rost eller andra skador på den. Jag blev lovad att den var i absolut toppskick, vilket förtydligades med kommentaren "Mr Anderrrsson, you can trust on me, I´m a religious man... Det lät ju bra, så jag köpte motorcykeln. Säljaren lovade packa den i en låda och sedan skulle min transportör hämta upp den för vidare transport hem till mig.
Det gick ett par veckor och plötsligt en dag knackade en lastbilschaufför på dörren och ropade irriterat åt mig att komma ut snarast möjligt och ta hand på mitt kolli. Han var märkbart irriterad och ville tydligen bli av med det snabbt. När han fällde ner bakgavellyften förstod jag varför, det luktade fanken lindrigt sagt... Han hade fått stå ut med stanken hela dagen och var nu mån att få bort "detta stinkande kolli" snarast möjligt. Vi lastade av det och jag kunde snabbt konstatera varför det luktade så - hela denna stora låda var byggd av gamla fisklådor!
Det var inte att tänka på att ta in denna låda inomhus, utan den fick slås isär utomhus varpå motorcykeln togs fram och tvättades av grundligt. I stora hela såg den väl bra ut, men den var såväl rostig som ärgad på alla de ställen som utlovades vara blanka och fina... Så var det med den religösiteten....

                                Denna bild har jag lånat då jag f.n. ej kommer åt att fotografera min.

  

Denna minsta modell av Suzukis trecylindriga 2-taktare är en mycket trevlig hoj. Snygg att se på, läcker design på motorn med sina RamAir-topplock och framför allt en härlig motorgång.

En 250cc tillkommer

Den kronologiska ordningen börjar brista litet, då den här 250:an dök upp redan i slutet av 90-talet. Jag har alltid gillat Yamahas tvåcylindriga småhojar från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Minns broschyrerna på 250- och 350-kubikarna där Jarno Saarinen var med på omslaget. Snygga och stilrena hojar helt enkelt.
Just denna blåa RD250 från 1974 tycker jag är väldigt snygg och när det dök upp en fin lågmilad sådan så kunde jag inte stå emot. Yamahan befann sig i Kalmartrakten, men säljaren var vänlig nog att ta sig upp till Söderköping där vi möttes och lastade om.

En liten läcker maskin med det karaktäristiska 2-taktsbluddret ur dämparna. Låter skönt :-)

En liten speciell 250cc tillkommer

I den andra lådan, som kom tillsammans med den tidigare beskrivna Suzuki GT750:an från England, så fanns en liten och ovanlig hoj. Jag hade aldrig sett någon sådan tidigare, så det var väldigt spännande att öppna lådan och rulla ut den lilla röda pärlan. En Benelli 250 Quattro av årsmodell 1981. Det som jag fascinerades mest av var tekniken, en fyrcylindrig 4-taktare på endast 250cc! Helt fantastiskt. Det är mig veterligen den minsta fyrcylindriga motorcykeln som serieproducerats. Bara att titta på de små sugrören till avgasrör ger en vision om hur litet allt är. Ja hela hojen är liten, mer som en 125:a och knappt det ens.

Denna motorcykel finns även i ett MotoGuzzi-utförande, exakt likadan och bara med emblemen som skiljer dem åt. Efter vad jag har hört så var det MotoGuzzi som byggde motorerna till den här modellen. Designen är väldigt speciell och tank-sadel-kombinationen ser mer ut som en rak planka, där man dessutom lagt in instrumenteringen och tändningslås på tankens ovansida.

Inte kan man tro att det döljer sig en tvärställd fyrcylindrig radmotor bakom den här frontarean :-)